Ingen optimal vecka...

Veckan har inte, på något sätt, varit optimal. Eller jo, det började bra med måndagens spinning! Riktigt bra pass och grym känsla!

Men när något börjar så bra borde man väl åtminstone misstänka att risken finns att det går nedför... (?) Det har varit fullt upp varje dag. Besök, möten, middagar osv osv... Imorgon blir inget heller. Men på lördag; då jävlar. Då måste jag träna!!!

Nej, nu ska jag sova! (Också välbehövligt just nu ska väl tilläggas).

Variant på sallad.

Jag hade inte så mycket gott hemma så jag gav mig på något nytt och det blev rätt bra, om jag får säga det själv:

Provencalsk sallad
Körsbärstomater
Pumpakärnor
Linfrön
Olivolja
Balsamvinäger
Lite salt och peppar

Fräscht mellanmål! :)

Första passet av...

.... 30 min CXWorks gick av stapeln för mig igår. Jag vet inte, det var väl helt ok. Riktigt jobbigt med gummibanden och alla plankor "i 360 grader"... Trots det, inte riktigt kul som jag hade förväntat mig. Men jag kanske ska ge det ett par gånger för att se om jag ändrar åsikt (?)

Efter det var det även dags för spinning för första gången på flera veckor, pga förkylningar och fokus på löpningen inför loppet som var.
Åh, vad jag hade saknat det kände jag när jag satt där! Nog för att jag tycker löpningen är kul (också), men spinning är nog egentligen MER min grej! (Det och terräng-löpning då kanske?) :-)

Det var ett sånt där sjukt jobbigt pass där jag kunde pressa mig till nästan max utan att må dåligt. Jobbigt men riktigt roligt alltså. Mer sådana pass tack!

Mitt i lervällingen.

Idag blev det lite halvt om halvt ett terrängpass på totalt 6 km. Och med terräng menar jag T.E.R.R.Ä.N.G.! Inte planerat egentligen. Det "bara blev så". Och vi pratar inte grusväg och backar utan verkligen terräng...

Det hela började när jag följde en gräsväg som såg väldigt mjuk och trevlig ut. Det var trevligt, första 300 meterna. Sen blev den lite smalare. Och sen lite gropigare. Sen ytterligare lite smalare (typ djurstig). För att slutligen bli en jätte-ojämn historia full av sumphål!

Riktigt så här illa var det inte, men nästan...

Behöver jag säga att skorna var dyngesura och smått leriga när jag kom hem? Nä, tänkte väl det.

Men det var grymt kul! Kanske inte de sista 200 meterna, som var värst. Men att studsa fram mellan stenar, rötter, hål, ojämnheter verkar vara lite av "min grej". Jag är så oerhört fokuserad på det jag gör, att jag inte känner hur trött jag är. Förrän efteråt...!

Man kanske skulle överväga terränglöpning /orientering? (Ja, exakt. Vill man "dö", ska det vara ordentligt)! ;-)

Det här med ätardagar...

När jag mätte mig senast hade jag gått ner ytterligare lite grann runt höfterna och låren! *yeay*

Däremot låg midjan kvar på samma och brösten hade ökat lite grann. Det där sistnämnda tar jag med en nypa salt, då jag fortfarande ammar och brösten ändrar storlek flera gånger varje dygn. Ha ha!

Men jag läste ett inlägg idag som fick mig att tänka till. Jag har ju som ni säkert vet, unnat mig att äta godis på helgerna. Det fungerar. Ibland. Oftast. Men inte alltid. Eller särskilt bra... (Jobbigt!)

Det var en person jämförde det såhär:

När jag behövde gå ner i vikt var det enklare att inte unna mig någonting, någonsin! Det låter jättetrist, men då slapp jag fundera. Lite på samma sätt som att det är enklare att sluta röka rakt av än att röka tre cigg om dagen eller ersätta beroendet med nikotin i andra former.

Nu är inte mitt mål inte direkt att gå ner i vikt (även om det indirekt underlättar t.ex. löpningen), men att bli av med sötsuget hade ju inte gjort något! Ser man till andra beroende, som t.ex. cigaretter så är det ju faktiskt sant att man inte kan röka "bara" på helgen.

Jag vet ju att total avhållsamhet dessutom funkar, då jag för många herrans år sen höll upp med godis i ett år. Jag är nog en "allt eller inget" människa. Mellanvägar är inget som fungerar för mig!

Det känns som att om jag inte ändrar någonting i kosten nu, kommer jag inte märka av några större (om några?) resultat mer på mått/viktfronten.

Det känns jävligt jobbigt just nu, att tänka tanken att man inte får äta ALLS bara...

Då var Kretsloppet avklarat!

Då var det avklarat: Kretsloppet. Mitt första "officiella" lopp. Jag var nervös innan. Uscha... En vän frågade varför och jag vet ju att jag egentligen bara kan göra mitt bästa. Men jag har alltid haft värdelösa tävlingsnerver och jag tror att det hänger ihop med de krav jag ställer och det jag förväntar mig av mig själv.
Men hur som helst. Det gick helt ok. Jag satte ju ett mål i våras, när jag började springa, att jag skulle klara det på 35 minuter. Någonstans längs vägen ändrade jag det till 30 minuter, men med 2,5 vecka uppladdning i form av förkylning och total avsaknad av "slipning" på formen så kändes det inte särskilt troligt.
Jag kom i mål på 33 minuter och 31 sekunder. Så jag klarade i alla fall det mål jag satte från start och det känns helt ok!

Min vän Maria och jag efter målgång, massage och lite återhämtning i form av vila och mellanmål.

Booooring... (Vad man vänjer sig fort?!)

I mina "löpardagars" begynnelse körde jag mycket på löpbandet på gymmet. Det var ett tag sen nu, men igår blev det så för att lyckas tajma in lite annat i vardagen. GUD VAD TRÅKIGT?! Fördelen med det är väl att man ser exakt hastighet och kan anpassa det på en sekund, men ändå...

Pga (eller kanske rättare sagt, tack vare) "exaktheten" passade jag på att köra lite intervaller. Inget idiottempo, utan det blev 8 stycken 2-minutare i 5,0-tempo, med 1 minuts gåvila emellan varje. Men utpumpad blev jag!

Efter det passade jag även på att köra lite core-träning med kettlebells och pilatesboll. Känner av träningsvärk redan, framförallt på sida mage idag. Gött, då vet man att det tog! :-)

Kretsloppet 5 km-bana 2011

Nu är det nära. Bara 3 dagar kvar! Jag drömde t.o.m. i natt att jag vaknade sent och insåg att jag inte skulle hinna i tid. Svepte ett paket mjölk men upptäckte till min stora fasa att det låg mörka larver längst ner i mjölkpaketet?! Bläää!! (Har jag nämnt att mina tävlingsnerver ALLTID har suttit utanpå kroppen? Ni kunde gissa det? Ok...)

Jag var inne och kollade banan på Kretsloppet. Jag får helt klart lite fjärilar i magen, men vad sjutton: 5 km ska man väl klara?  :-)

Ä.N.T.L.I.G.E.N.!!!

Igår var det premiär-tur efter förkylningen. Eller ja, för andra gången kan man väl egentligen säga. Men f** om det inte går bra den här gången. Jag tog det riktigt, riktigt lugnt igår! En runda på 5,5 km i 7,20-tempo är ju inget att skryta med. Men herregud, vad skönt det var att komma ut och röra sig!

"Mitt på" rundan (strax innan jag vände) var det inte längre fin grusväg, utan mer terräng på en gammal igenvuxen, gropig traktorväg innehållande grästuvor, rötter, stenar och vattenpölar. Vad roligt det var?!
Där tänkte man ju inte att man var trött, utan skuttade fram som en gasell för att parera! Det får definitivt bli ett terränglopp så småningom. Kanske inte ska ha VITA skor då (som jag hade nu)....

Det var illröda flugsvampar och gula höstlöv överallt. Ett löv såg ut som Saurons öga i "Sagan om ringen-filmerna". (Behöver man bli orolig?)
Duggregnet låg tätt i luften, men jag tycker det är skönt att springa i regn. (Nej, jag har aldrig sagt att jag är som andra...) *skratt*

När jag inte tränar, äter jag istället...

Sjukdomar i allmänhet och den här förkylningen i synnerhet, är verkligen ingenting som påverkar mig på ett bra sätt. Inte bara sett ur fysisk aspekt, utan även psykisk. Jag märker hur rastlös och deppig jag blir när jag inte får träna. Värdelöst!

När jag då tycker synd om mig själv för att jag inte kan träna tar jag till... mat...godis. För det måste jag ju vara värd när kroppen inte mår bra. Eller?

Förbannade, jäkla "belöningssystem"! Dra åt ***** (censur)! Det ska bli så otroligt skönt att träna igen!

Jag kände mig bättre imorse.

"Idag ska jag nog kunna träna", tänkte jag. När sedan eftermiddagen kom och tid fanns uppstod en ny, tvivlande, överförsiktig (?) tanke: 
"Har jag inte lite ont i halsen ändå?"

Jag är rädd för att börja köra för tidigt. Som förmodligen var det jag gjorde för 1,5 vecka sen. Som slutade med att jag låg i soffan och hela mage/rygg partiet smärtade och trycket över bröstet var riktigt obehagligt!! Tänk om jag gör samma fel och får sanma känsla igen?! :-(

Därför avvaktar jag till imorgon och se hur det känns.
En extra dag borde väl ge svar? Det känns ändå som att: Det jag inte har "byggt upp" fram tills nu, hinner jag ändå inte bygga upp! (Hoppas jag har rätt i det...)

Enformig, tråkig vila skapar...

Här sitter jag och kollar på "Finnkampen" och blir sugen på att springa... Suckar! Imorgon kanske, kanske jag vågar testa lite igen. Halsontet är borta (för tillfället) och det känns helt ok i övrigt.

Damernas 5 km: Tempot på 4:e kilometern gick på 3,05. Hallå eller?!
Då tänkte jag så här: Om jag testar att värma upp ordentligt och sen springer så fort jag orkar, så länge jag orkar! Och sen ytterligare en liten bit (tills jag kräks typ)...

Då kanske jag avverkar ett 3 km snabbdistans-pass på 12 minuter istället för att bara "mesa" fram i 6 km-tempo i 2 km (under samma tid). 50 % ökning av sträcka och... (orkar inte räkna)... en massa % snabbare i tid.


Nä.... Jag vet! Inte smart. Jag skyller på att enformig, tråkig vila enbart skapar idiot-tankar...