Ca 15 minuter in i passet så minns jag att jag tänkte: "Men hallå. Var det inte värre än så här...? Jag är ju bara liiite svettig?!"

På något underligt sätt klarade jag mig ändå igenom (i stort sett) hela passet levande! Förmodligen pga min peppande vän och det faktum att det var riktigt, riktigt kul! (Trots att det riktigt, riktigt jobbigt!)
Det blir nog som med förlossningen. Om någon vecka när jag har förträngt hur jobbigt det var, så går jag säkert dit igen! ;-)
haha... så det är till att krypa på Björn om nån dag då alltså..:))
SvaraRaderaDu behöver inte ta mig så bokstavligt på orden, Maria! ;-)
SvaraRadera