Hur man flyttar sin gräns (utan att veta om det).

Det där med att flytta gränser inom sin träning är (självklart) delvis fysiskt, men framför allt sitter det psykiskt! Det har jag märkt den sista tiden.

När jag började springa kunde jag inte ta 200 meter utan att stanna och ett pass på  3 km kändes hur långt som helst. Nu kan jag komma på mig själv att tänka att det knappt är någon idé att ge sig ut och springa bara 3 km. Vad tar det; typ 17-18 minuter (för mig). Man blir ju knappt varm. (Jo det vet jag ju att man blir. Men det var ju just det. Mentalt så blir jag inte "varm"). :-)

Istället brukar distanspassen ligga på 6-8 km. T.o.m. terrängspåret jag sprang för något år sen på 6 km kändes EVIGHETSLÅNGT. Som att det aldrig skulle ta slut. Jag sprang då med blodsmak i munnen, brännande bröst och bultande huvud i slutet.
Nu senast när jag sprang 8,6 km; alltså visst var det jobbigt, definitivt. Men jag hade inte en nära-döden-upplevelse och framför allt kändes sträckan inte jätte-, jättelång på samma sätt.

"If your plan doesn´t work. 
Change the plan. Not the goal!"

Så ni som tror att ni aldrig kommer orka springa er målsträcka; oavsett om den är 1 km eller en halvmara. Jag lovar. Det kommer. Tålamod! Och kom ihåg! Öka inte längden eller tempot på passen för snabbt.
Vissa är gaseller från start. Andra (som jag) är lite trögstartade, men jäklar vad envisa vi är istället! ;-)