torsdag 26 april 2012

Hur man flyttar sin gräns (utan att veta om det).

Det där med att flytta gränser inom sin träning är (självklart) delvis fysiskt, men framför allt sitter det psykiskt! Det har jag märkt den sista tiden.

När jag började springa kunde jag inte ta 200 meter utan att stanna och ett pass på  3 km kändes hur långt som helst. Nu kan jag komma på mig själv att tänka att det knappt är någon idé att ge sig ut och springa bara 3 km. Vad tar det; typ 17-18 minuter (för mig). Man blir ju knappt varm. (Jo det vet jag ju att man blir. Men det var ju just det. Mentalt så blir jag inte "varm"). :-)


Istället brukar distanspassen ligga på 6-8 km. T.o.m. terrängspåret jag sprang för något år sen på 6 km kändes EVIGHETSLÅNGT. Som att det aldrig skulle ta slut. Jag sprang då med blodsmak i munnen, brännande bröst och bultande huvud i slutet.
Nu senast när jag sprang 8,6 km; alltså visst var det jobbigt, definitivt. Men jag hade inte en nära-döden-upplevelse och framför allt kändes sträckan inte jätte-, jättelång på samma sätt.



"If your plan doesn´t work. 
Change the plan. Not the goal!"

Så ni som tror att ni aldrig kommer orka springa er målsträcka; oavsett om den är 1 km eller en halvmara. Jag lovar. Det kommer. Tålamod! Och kom ihåg! Öka inte längden eller tempot på passen för snabbt.
Vissa är gaseller från start. Andra (som jag) är lite trögstartade, men jäklar vad envisa vi är istället! ;-)


28 kommentarer:

  1. Kloka ord som alla borde lyssna på!

    SvaraRadera
  2. Helt sant. Viktigt att ha tålamod och vara envis!

    SvaraRadera
  3. KÄnner igen mig till max i de du skriver. Jag är ingen gasell heller utan rätt långsam :P MEN vi orkar nu iaf :D

    SvaraRadera
  4. Visst är det fantastiskt! Och just på löpning tycker jag att man kan se snabba framsteg om man är målmedveten!

    SvaraRadera
  5. Visst är det fantastiskt, ofta klarar man mycket mer än man tror!

    SvaraRadera
  6. Känner ugen mig i alkis du skrivet!
    För ett år sedan var ett varv runt sjön (2,5 km) jätte imponerande! Nu ligger kort passet på typ 8 km :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alkis?
      Har du öppnat rödvinet en dag för tidigt. ;-))

      Radera
    2. Ha ha ha! Det här gjorde min skitdag bättre!!!!

      Så jäkla kul. (Tur att MIN dator inte ändrade det sista ordet...)

      Radera
    3. Lite synd Fia. Det hade gjort diskussionen ännu roligare. Hihi! ;-)

      Radera
  7. Radera mitt inlägg!
    Jävla självstavnings program!
    Men jag håller med i ALLT du skev!
    Det kan du publicera :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Tyckte det var lite roligt jag... ;-D

      Radera
    2. Radera inte. Dagens roligaste!

      Tack för din kommentar förresten. Nu känns det väl ok antar jag. Typ. Eller inte. Men kanske...

      Hälsningar

      Förvirrad kvinna

      Radera
    3. Låter inget vidare... :-((

      Radera
    4. Radera inte! Jag garvar för fullt här! :))))

      Radera
  8. Ja, tänk så "lätt" det går ändå! När jag började springa trodde jag aldrig att jag skulle kunna springa längre än en mil. Det var liksom superlångt! Men sen blev det halvmara och det var ju inte så farligt. Och så fortsatte det :)

    SvaraRadera
  9. Jag trodde ALDRIG att jag skulle klara en pull up. Igår gjorde jag 50! Allt går om man bara vill

    SvaraRadera
  10. Envis är bra. Det är då man kommer långt. Så småningom.

    SvaraRadera
  11. Vi har nog alla varit där och är fortfarande men med nya saker.
    Det är häftigt hur man kan flytta sina gränser. Det mesta sitter verkligen i skallen. :-)
    Bra citat!

    SvaraRadera
  12. Hihi ja ajg kommer ihåg mitt första mål att kunna springa 2 km utn att stanna, tyckte min sambo sprang jäääättelångt som sprang 5 ^^ Kul det där hur mycket bättre man blir utan att man egentligen tänker på det :)

    SvaraRadera
  13. Gillade väldigt mycket detta inlägg, tack :)

    SvaraRadera
  14. Så bra skrivet! Det gäller att vara envis och inte ge upp!!!

    SvaraRadera
  15. Så kommer då en sådan som jag, som varken är snabb eller särskilt enveten när det gäller träning... Jag köper på mig träningskläder, så sköter snåljåpen i mig om resten. :-D Kan ju inte lägga ut pengar på något och sen inte använda det... ;-)

    Snart är det dags för mitt första 5km (motions)lopp och jag ser verkligen fram emot den dag då 5 km känns lite, för nu känns det skitjobbigt och nervöst! :-)

    Tack för uppmuntran, som detta inlägg i mitt fall verkligen var. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Ja, så kan man också göra. Inga sätt är "fel". ;-D

      Det kommer gå kanonbra, Emma! Lycka till! :-)

      Radera
  16. känner igen mig där.. i början orkade jag inte springa någonting.. idag när jag var ute och kände mig tvärtrött efter 3km var jag ändå tvungen att fortsätta till 6km för annars kände det inte som jag tränat nått :P

    SvaraRadera