Tidigare i veckan pratade jag med en arbetskollega och han sa att enmilaren på vår ort var rätt så blöt.
"Äh, lite vattenpölar har väl ingen dött av...!" tänkte jag. Eh... *harkel* Alltså "rätt så blöt var en rejäl underdrift, kan jag konstatera så här i efterhand. Vildmarksleden var rena rama lokala "Tjurruset"!
"Vattenpölar" (mer att likna vid mindre dammar) och lera utan dess like! Första 3 km gick bra. Likaså de fyra sista. (Där på slutet hade jag t.o.m. de bästa tiderna, vilket var lite kul. Men egentligen kanske inte så konstigt med tanke på tempot, där ute på mitten i lervällingen...) De hade dessutom tagit ner skog så skogsmaskiner hade fullständigt förstört leden! Och lagt timmer mitt över den, så det kändes mer som terränghoppning /klättring emellanåt... :-P
När jag var ungefär halvvägs kom det en ambulanshelikopter flygandes över huvud på mig. Det var nästan så jag trodde att sambon hade efterlyst mig... He he!

Men men... Ska det vara terräng, så ska det väl vara terräng. Mina nya Speedcross fick bekänna färg i alla fall. Där det inte var lera och vatten, var det istället blött gräs, blöta rötter och blöta stenar. Jag halkade till en gång, i övrigt var det kanongrepp!
Jag tycker den här bilden ljuger lite. Förmodligen tog vattnet bort en del lera och även de sista, lite torrare partierna. För jäklar var sketna mina skor var ett tag! Ja, ja, ni ser lite reser av det på mitt ben i alla fall. ;-)
Nära till kramp i vaderna när jag stretchade efteråt, så gissningsvis kommer träningsvärken i framför allt vaderna och småmusklerna i fötterna vara TOTAL...
Det som inte dödar härdar! ;-)