tisdag 29 maj 2012

Den magiska Stockholm Marathon - veckan?

Överallt skrivs det om "Marathonveckan". 
Människor verkar vara helt lyriska! Planerar, reagerar, fokuserar. Själv är jag ett enda stort frågetecken. Jag förstår inte grejen. En mara, är en mara, är en mara. Eller?

Stockholm? Visst. Asfalt? Japp. Långt? Oerhört. Trångt? Förmodligen.


Snälla berätta vad det är som är så fantastiskt? Vem vet, en dag kanske jag ställer upp och inser vad jag gått miste om! ;-)


17 kommentarer:

  1. Det måste väl vara utmaningen att klara av att springa så långt på bästa möjliga tid... Haha, en prestation jag klarar mig bra utan ärligt talat ;) Fast det är klart, visst hade det varit grymt att faktiskt klara det.

    SvaraRadera
  2. Jag vet inte vad de är, men jag hoppas på att springa ett marathon inom något år. Bara känslan att kunna springa så långt får mig att vilja träna träna träna. Jag är inte ute efter någon tid, men jag vill klara av de :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, fast då funkar ju vilket mara-lopp som helst. :-)
      Min poäng var att just Stockholm M är så oerhört uppsjåsad (?)

      Radera
  3. Träna på och testa så får du se! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vete sjutton.... Men man ska aldrig säga aldrig, Daniel. :-D

      Radera
  4. Synd att du inte bor närmre. De hade varit kul att svira ihop några tjejer och mötas upp någonstans och träna ihop =)

    SvaraRadera
  5. Jag fattar inte heller grejen men det visste du väl redan! Den dagen du springer maran hakar jag på :-). Just idag är jag inne i ett flow. Ett bra flow... jag skulle nästan kunna tacka ja till vad som helst.

    PS. Hittar fortfarande inga frysta granatäppelkärnor. Kan du skicka? ;-) Fast då är de ju inte längre frysta. DS.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan säkert fixa någon frystransport, om du står för frakten. ;-D

      Radera
  6. Man kämpar med träningen i flera månader innan och när man står där på startlinjen är man skräckslagen, förväntansfull och har sockerdricka i hela kroppen. Energin och glädjen från alla som är med är enorm och man lyfts fram. När man har klarat av hela så känner man sig oövervinnlig. Det är en fantastiskt mäktig känsla. Du borde absolut prova! :)

    SvaraRadera
  7. Hela grejen att orka springa/jogga så långt! Jag sa tidigare att jag ALDRIG skulle springa ett marathon men nu är jag anmäld till jubileumsmaran i juli. Hur nu det gick till vet jag ftf inte.

    SvaraRadera
  8. Der är ju ett mål som många har, klara av en mara. Klara av maran på en bättre tid än förra gången. Troligtvis har man tränat länge inför denna lördag, så då blir det väl lite: "Dagen-före-julafton-för-barn"-känsla över denna vecka
    Tror jag!

    SvaraRadera
  9. Måste ju vara känslan att fixa att springa ett Marathon eller? Ja är på om du springer, ska bara läka ihop först!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mara vete sjutton... Men ska fundera på det.
      Hade varit kul att träffas! :-)

      Radera
  10. Ja testa. Det är något galet med Stockholm marathon. Jag får gåshud och blir nästan religiös av att tänka på loppet, på stämningen. Det bara är så. När man står där, och hör när folk börjar tossa i väg, smattret av skor mot asfalt. Ahhhh

    SvaraRadera
  11. Jag sprang förra året och jag tyckte inte det var trångt alls.

    Förstod inte riktigt heller grejen med maraton förrän jag gick i mål. Då kom känslorna. Tårar och senare efter nån timme eller två ännu mer tårar. Häftigt var det

    Jag sa innan att det var mitt första och sista maraton. Efter nån månad eller så hade jag ändrat mig. Jag kommer springa ett maraton nästa år hoppas jag.

    SvaraRadera