När jag sprungit ett par km har det ofta blivit så att jag har gått en stund. Alltifrån 10-15 sekunder till 1-2 minuter, lite beroende på hur trött jag har varit och hur långt jag har sprungit.
Sen om det verkligen berott på trötthet/mjölksyra eller om det har med mitt pannben att göra, vågar jag inte svara på. Man borde ju inte behöva gå så ofta, nu när jag sprungit i nästan 7 månaders tid (?) Hur som helst...
Igår kunde jag springa 5 min i 5.30-tempo för att sen "bara" sänka farten och springa/jogga ytterligare 5-10 minuter i 6.40-tempo. Rätt häftig känsla, när jag märkte att det "lilla" faktiskt räckte för att kroppen skulle återhämta sig. Att jag inte behövde GÅ!
Hoppas det håller i sig när jag springer ute också. :-)
Ignorera "stopp-känslan"! :-)
Vilken härlig känsla! På löpband brukar jag föredra intervaller med gång emellan. Tycker det är jäkligt för pannbenet att bara hålla samma tempo hela tiden. Där emot utomhus är det lättare, för då finns det annat att tänka på (och då springer jag ändå alltid med musik på löpband).
SvaraRaderaJa vi har så många mentala spärrar som sätter stopp för oss! Är säker på att vi alla egentligen kan 500% mer än vad vi tror och presterar. Heja heja! :) Bra löpt!
SvaraRaderaBra jobbat!!
SvaraRaderaJoggandesund:
SvaraRaderaJag har motsatt problem (uppenbarligen). Tycker det är mycket lättare att hålla tempo när bandet "tvingar" mig. :-)
SuperSHEro:
Jag håller med dig. Tror också vi klarar av mycket mer än vi tror. Jäkla pannben! ;-)
I min lilla värld:
Tack! :-)
Oh! Den där känslan är grym och man känner sig stentuff när man kan springa och återhämta sig samtidigt! Heja dig!!!
SvaraRadera